Vindkraften och det kommunala vetot

Vindkraften och det kommunala vetot.
Vill du bo under ett vindkraftverk? Det är en fråga som vi nog alla bör fråga oss.
För en tid sedan fick jag skjuts med en taxi från min bostad i Laholm till Ängelholms flygplats. Laholms Taxi, som utförde körningen, har många trevliga chaufförer, som jag gärna samtalar med under färden. Denna gång framkom att föraren var bosatt strax utanför i Hishult. Naturligtvis kom problemen med oljuden från vindkraftverken i området på tal. Problemen i Hishult har blivit nationellt kända och kan symbolisera den konflikt som uppkommer när ogenomtänkta politiska beslut ska genomföras i verkligheten. Många boende i glesbygd har reagerat mot konsekvenserna av hur nya och gamla vindkraftverk allvarligt har påverkat deras boendemiljö. Olägenheter med ljud, skuggor, blinkande lampor är några exempel som nämnts. Försvaret har också reagerat, då det påverkar deras verksamhet.
Riksdagens beslut om ett mål för vindkraftsenergi med 30 TW år 2020 ska nu förverkligas av hugade företag i vindkraftsindustrin. I samband med riksdagsbeslutet gavs kommunerna vetorätt vid uppförande av vindkraftverk, vilket är naturligt med tanke på medborgarperspektivet.
Nu har Energimyndigheten, som har till uppgift att bevaka energifrågor, reagerat över att tillståndsgivning och handläggning går långsamt på olika håll i landet. En anledning påstås vara kommunernas krav på vindkraftsföretagen vid uppförande av verken. Man vill att riksdagen ser över och ändrar reglerna, bland annat det kommunala vetot. Man påstår dessutom att kommuner utövar krav på kompensation från företagen. Detta görs utan att myndigheten kan lägga fram bevis för påståendet.
Det är märkligt hur politiska beslut anses kunna pressas ned på boende utan att man på förhand har utformat regler för etablering som inte allvarligt påverkar dem som ska leva med vindkraftverk upp till 185 meter höga. Istället vill ansvariga myndigheter att en viktig del av den svenska demokratin ska tas bort för att påtvinga kommuner och boende ett ogenomtänkt beslut för kraftigt subventionerad energiproduktion. Vindkraftsindustrin vill naturligtvis tjäna pengar på en ny marknad och önskar därför inga större hinder för att få bygga. Konsekvenserna för de boende kommer av förståeliga skäl alltid att vara sekundära. Givetvis lutar man sig mot riksdagsbeslutet i argumenteringen. Ett argument i debatten som anförs från både politiker och industrin är en undersökning som visar att 86 procent av befolkningen är för vindkraft. Den fråga som samtidigt också borde ställas är hur många som vill bo 500 meter från ett vindkraftverk. Sannolikt hade man inte fått en majoritet för ett sådant förslag.
Seriösa vindkraftsförespråkare tillstår att vindkraft inte kan ersätta vare sig vattenkraft eller kärnkraft. Därmed kan vindkraften enbart betraktas som ett mindre komplement i elproduktionen. Detta bör man också beakta när man vill undanröja det kommunala vetot och inkräkta på glesbygdsbors boendemiljö.

Tågen måste vara byggda för Svenskt klimat!

Vecka 50.
De senaste veckornas stora samtalsämne är kombinationen vinter och SJ. Det är ingen lyckad kombination. Det finns givetvis ett antal orsaker till det tågkaos som utbrutit, som inte kan skyllas på SJ som tågoperatör. Däremot är det uppenbart att man tillsammans med många andra har gått på teorierna om den globala uppvärmningen, där snöiga vintrar kommer att upphöra. De 40 tåg som köpts in för 7 miljarder är inte vinterdeklarerade! Så kan det gå när man kör in på ett villospår. Alla ansvariga för järnvägstrafiken i Sverige måste självfallet ha en utrustning och beredskap, som motsvarar det skandinaviska klimatet i verkligheten, inte i perifera teorier.
Tilltron till de allmänna kommunikationerna är helt kopplade till dessas funktionssätt och tillförlitlighet. När man inte kan lita på att dessa uppfyller sina förväntningar väljer naturligtvis många att färdas på annat sätt. Det finns rimligen en acceptans för stora väderproblem, men inte brister i underhåll och dålig upprustning av spår och ledningar. Tåg är för många ett bra alternativ, men enbart när det fungerar som tänkt.

Dubbdäcken räddar liv!

Vecka 49.

Denna vecka hölls den stora finans- och budgetdebatten i riksdagen. Det mest noterbara intrycket av debatten var den uppenbara brist på trovärdighet som oppositionens budget har. Både socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin och ekonomiskt politiske talesperson Thomas Östros hade redan innan kammarbehandlingen uttalat att man anser att viktiga delar av innehållet i det egna budgetförslaget är fel. Med denna bakgrund blev riksdagsdebatten en antiklimax, där oppositionen valde att tala övergripande i skattefrågor. Jag anförde i mitt tal att oppositionens budgetförslag i praktiken är inaktuell och att jag därför valde att lyfta fram kristdemokratiska profilfrågor ex. sänkt skatt för pensionärer, skattebefrielse för gåvor till ideella föreningar och lägre arbetsgivaravgifter för småföretag.
I veckan lyckades jag och en kollega få in en debattartikel på Newsmill, där vi lyfter upp frågor om trafiksäkerheten på vintervägar. Vi kräver att dubbdäck ska få användas på personbilar och att tyngre fordon måste ha vinterdäck, även utländska fordon. Naturens makter har visat att man struntar i teoretiska spekulationer om antropogen klimatpåverkan och snöbelagt stora delar av Europa med åtföljande köldrekord. Under dessa vinterförhållanden har också bristerna i däckutrustning på olika fordon återigen gjort sig gällande. Det duger inte att ställa människoliv mot marginell miljöpåverkan. Nu ser vi ännu en gång vad som blir följden av när miljö- och klimathysteri tar överhanden.

Tågäventyr till vindkraftstridens Ödeshög

Vecka 48.
Veckans mest händelserika dag blev måndagens besök i Ödeshög. Det som skulle vara måndag blev till slut också tisdag. Orsaken till detta var Sveriges numera berömda färdsätt, tåget.
Sedan tidigare hade jag inbokat ett besök i Ödeshög och kristdemokraternas lokalavdelning i densamma. En viktig del i sammanhanget är att kristdemokraterna fick drygt 30 procent av rösterna i kommunvalet, vilket gör att denna kommun, efter Bengt Germundssons Markaryd, är vår mest framgångsrika ort. Kommunrådet Magnus Oscarsson stod för värdskapet. Efter att ha avrest från järnvägsstationen i Laholms vid niotiden, ankom jag till Lund på utsatt tid. Därefter vidtog en minnesvärd resa, som påbörjades efter minst en halvtimmes försening med X 2000-tåget mot Stockholm och Mjölby. Till det mycket kalla och snöiga Mjölby anlände jag drygt en timme för sent. Huvudorsaken var ett signalfel på småländska höglandet.
En glad Magnus Oscarsson mötte upp vid stationen och färden gick mot Ödeshög, en liten kommun med knappt 5 500 invånare. Besöket inleddes med en träff på Ödeshög mekaniska med drygt 50 anställda. Företaget är ett bra exempel på alla dessa mindre och medelstora företag som är så viktiga för arbetstillfällen i glesbygden.
Efter företagsbesöket fick jag tillfället att möta en lokal förening, som lyfte problematiken med vindkraftsverken för boende i glesbygden. Föreningen hade noterat min motion om skärpta regler och lägre bullernivåer vid uppförande av vindkraftsverk med hänsyn till boende. Man uttryckte sin uppskattning av min motion samtidigt som man informerade om problemen för flera drabbade. Jag påtalade vikten av att det offentliga samhället tar tillbörlig hänsyn i samband med beslut som påverkar människor i hela landet.
Kvällen avslutades med en adventsträff med lokalavdelningen, där man bjöd på julgröt, goda skinkmackor och kaffe med dopp. Jag fick tillfälle att berätta om mitt besök i kommunen och om riksdagsaktuella frågor.
Vid halvniotiden fick jag skjuts mot stationen i Mjölby. Notera att jag skrev mot och inte till. På grund av en nödvändig tankning insåg vi strax utanför Mjölby att vi inte skulle hinna till stationen i tid. Istället ställde färden till Linköpings station dit vi kom i god tid. Väl inne i stationshuset insåg jag att tågresan skulle spåra ur. På anslagstavlan informerades de resande att tre tåg mellan Malmö och Stockholm ännu inte ankommit utan var försenade med flera timmar. Det tåg jag skulle resa med skulle av 23.30 istället för 22.00, som tidtabellen angav.
Emellertid lyckades jag få plats på ett något tidigare tåg, som avgick 23.15. Kraftigt försenad fanns nu hopp om att åtminstone få komma fram vid ettiden. Dessa förhoppningar grusades dock strax utanför Flen, då ännu ett signalfel uppstod. I en och en halvtimme kunde vi passagerare studera en mörklagd banvall upplyst endast av tågets innerbelysning.
Kl. 02.30 kunde härdade tågresenärer kliva av tåget i Stockholm. Slutsatserna som kan dras är att vill man åka tåg måste man ha gott om tid.